kognition.

Tänkte att jag skulle skita i dikterna ett tag och faktiskt lägga upp ett seriöst inlägg om ett ämne som faktiskt rör mig.

Det handlar om energitjuvar.
Vet ni vad det är?
Självupptagna egositer som lever i sin egna narcisistiska värld.

En energitjuv är en person som är uppfylld av sig själv och som får sina kickar av den energi och kraft den tar från andra. För att en energitjuv ska kunna vara just en energitjuv måste det ju finnas någon som underordnar sig denne och låter sig dräneras. Energitjuven känner sig stor och stark när motparten blir liten och obetydlig.

En energitjuv är oftast väldigt självupptagen och ser till största delen till sig själv och sina egna behov. De har det svårare än vi andra att leva sig in i hur det är för andra än sig själva. En energitjuv ifrågasätter ständigt, vill bestämma hur det ska vara och vill alltid ha sista ordet. De lägger över skuld på andra, det är alltid någon annans fel. Allt för att rättfärdiga sig själva. Vill gärna ta stor plats och vara överlägsna, och har stort självhävdelsebehov.

Det är energitjuvarna som gör att du känner dig trött, matt, nedstämd och hängig. Alla energitjuvar behöver inte vara öppet elaka och nedvärderande.
De kan även vara så att de bara pratar om sig själva och inte bryr sig ett smack om dig.
De finns i alla sociala miljöer.
Den som drabbas av en energitjuv funderar ofta på vad som gör den energitjuvande så irriterad och grinig. För energitjuvar lägger gärna över sina griniga attityder och känslor på andra. För själva vill de inte kännas vid att de har just dessa känslor och attityder. De skyller på omgivningen.

Ibland är det svårt att avgöra om man har med en energitjuv att göra, för den kan vara trevlig och visa sin bästa sida och de energitjuvande sidorna kommer bara fram i vissa situationer. Speciellt i relationer kan det vara svårt att se dessa drag från början medan passionen svallar.

Varför blir vissa då energitjuvar? Det kan vara så att personen inte kommit till rätta med händelser tidigare i livet. Det kan ge vrede och upprorskänslor inombords. Även brist på bekräftelse i det förflutna kan göra en energitjuv.


Personer som är energitjuvar vet de oftast inte själva men jag tror att dem lider av taskigt självförtroende, kontrollbehov, bekräftelsebehov och enligt vad jag förstår och fått bevisat för mig kan dem också vara bra på att manipulera människor.
Jag tror att det är vanligt att de som varit ihop i flera år med en energitjuv (om möjligt) går ut ur relationerna med ett så nedsänkt självförtroende, eftersom de aldrig blivit sedda på allvar, att det kan bli svårt att träffa någon annan eller ens gå vidare.

Men vad gör man då om man känner en energitjuv som man tycker hemskt mycket om?
Personen i fråga har en väldigt stark personlighet och ett mycket vackert ego och jag vill inte såra personen genom att säga nej och konfrontera denne, eftersom jag vet vad den har gått igenom tidigare.
Hur ska jag förhålla mig till detta?

Det mesta gäller bara den här personen och dennes behov. Personens jobb och personens intressen. Vad personen ska göra och vad den har gjort.
Mina försök att berätta något, eller prata om det som är viktigt för mig eller som berör oss båda, avbryts direkt med ett helt annat samtalsämne eller med en konflikträdsla.
Jag får också höra att jag inte säger någonting. Det är väl inte så konstigt? Varför prata med någon som aldrig lyssnar?
Den enda gången personen faktiskt klarar av att lyssna på andra en kort stund är då personen själv har ställt frågan, för då är ju samtalet fortfarande på dennes villkor.

Föreslår jag något trevligt att göra tillsammans blir det ofta nej. Personen gör hellre något den själv är intresserad av och tycker att jag kan göra mitt. Jag har försökt att prata med personen många gånger om dennes beteende men det är lönlöst. Personen anser sig inte själv ha någon skuld i att jag har blivit tyst och tillbakadragen.


Min fråga kvarstår:
Hur ska jag förhålla mig till detta? Är det bättre att skita i det och slippa bli nerdragen i ett sjunkande skepp, eller borde jag prata med personen trots att den inte kommer lyssna på vad jag säger? Dessutom ser gärna eneritjuven att man tycker synd om den.
Är det värt att ge och förlora all sin energi i hopp om att det kommer "lösa sig", eller är det helt meningslöst?

Ju mer jag umgås med denna fantastiska och vackra person, desto mer tynger den ner mig. Jag har ofta kännt mig nihilistisk i dennes frånvaro, för när jag väl är med personen är det hur underbart som helst.

Trots detta är personen också en av dem finaste, vackraste och underbaraste peronener jag mött på mycket länge, när personen väl visar sina "bra" sidor. Då är jag som förtrollad i trans.

Jag både hoppas och tror att om dessa självgoda och självcentrarade människor skulle börja se sina egna beteenden och bli medvetna om vad dem gör och förstör. Så skulle jorden bli en bättre plats.

Tack för orden.