Uppdatering
Har rensat lite i bloggen. Uppdaterat den med två kategorier som förmodligen gör det lättare för er att hitta dem gamla inläggen ni söker. Kategorierna är följande "Poesi" och "Tankar". I poesi kategorin hittar ni mina texter där jag på något sätt skrivit en text. Det är alltså här dem flesta texterna hamnar. Under tankar kategorin hittar ni inlägg där jag oftast bara velat skriva av mig. Tillexempel som inlägget "Lite tankar och grejer..." som ni hittar lite längre ner. Eller som detta inlägget.
Har även arbetat ihop en banner (den som ni ser högst upp på sidan) för att göra allting lite mer enhetligt.
Från början var denna blogg tänkt som en anonym dagbok ifrån min sida. Ett ställe där jag lätt kunde skriva av mig, eller bara skriva ner mina texter för att lättare hitta dem annat än på datorn. När fler och fler nu hittat hit så spelar det ingen roll och jag är glad att ni uppskattar det jag gör. Nu skriver jag inte bara för mig själv, utan också för er. Kommer hursomhelst mycket sällan lämna ifrån mig mitt riktiga namn eller min riktiga identitet. Somliga vet vem jag är, andra inte. Det är bra så.
Ifrån början gjorde jag också så att jag översatte mina texter ifrån engelska till svenska och slängde upp dem här. På senare tid har jag dock lagt ner detta och slänger nu upp inlägg på vilket språk jag än vill.
Det krävs dock att påpeka att dem flesta "dikter" jag skriver faktiskt är tonsatta. Låtar jag skriver. Det är alltså låttexter utan musik som ligger uppe.
Kommentera gärna om ni har några frågor eller idéer.
Kommentera gärna också och säg vad ni tycker om den senaste uppdateringen.
Ha det fint.
Har även arbetat ihop en banner (den som ni ser högst upp på sidan) för att göra allting lite mer enhetligt.
Från början var denna blogg tänkt som en anonym dagbok ifrån min sida. Ett ställe där jag lätt kunde skriva av mig, eller bara skriva ner mina texter för att lättare hitta dem annat än på datorn. När fler och fler nu hittat hit så spelar det ingen roll och jag är glad att ni uppskattar det jag gör. Nu skriver jag inte bara för mig själv, utan också för er. Kommer hursomhelst mycket sällan lämna ifrån mig mitt riktiga namn eller min riktiga identitet. Somliga vet vem jag är, andra inte. Det är bra så.
Ifrån början gjorde jag också så att jag översatte mina texter ifrån engelska till svenska och slängde upp dem här. På senare tid har jag dock lagt ner detta och slänger nu upp inlägg på vilket språk jag än vill.
Det krävs dock att påpeka att dem flesta "dikter" jag skriver faktiskt är tonsatta. Låtar jag skriver. Det är alltså låttexter utan musik som ligger uppe.
Kommentera gärna om ni har några frågor eller idéer.
Kommentera gärna också och säg vad ni tycker om den senaste uppdateringen.
Ha det fint.
Lite tankar och grejer.
Jag tänkte släppa dikterna ett tag och prata lite om människors beteende, känslor och tankar och vikten av det hela.
Det finns människor som är rädda för att visa känslor. Människor som upplever ens känslor pinsamma och jobbiga. Dessa människor låser in sina känslor och vissa tillochmed vägrar tala om dem. Antingen kan det vara för att dem skäms, för att aldrig kännt den känslan förut eller för att det helt enkelt känns fel.
Det kan tillexempel vara en man som levt med sin fru i närmare 20 år men som aldrig en endaste gång sagt eller ens nämt att han älskar henne. Kanske har denne man redan under barnsben lärt sig att det är omanligt och kliché att älska någon. Eller så har han umgåtts med folk som tycker det är töntigt. Eller också är han rädd för känslan eftersom han antagligen aldrig kännt den känslan förut. Denna mannen kan nog därför ofta bli aggresiv, destruktiv eller deprimerad när det kommer känslor han känner igen. Jag menar på något sätt måste ju dem andra känslorna också ta sig ut.
Givetvis finns det också kvinnor med detta beteende och mönster som kanske alltid sökt efter kärlekens lycka. Ligger därför runt en hel del men känner nog aldrig efter eller blir rädd av känslan när det blir mer allvar. Rädda för kärleken. För att den/det är för evigt (?). Kommer dessa någonsin finna denna lycka. Rätt? Fel? Bra eller dåligt? Alla är vi olika.
Alternativen och påsståenderna kan göras fler och betydligt längre men ni förstår säkert redan vad jag syftar på. Jag ska därför istället ge ett exempel på motsatsen.
Det finns ju också personer som lever helt på känslor, som följer magkänslan i alla fall. Dessa människor försöker nog alltid prata öppet om känslor både under förhållande och privat. Som aldrig ljuger och försöker hålla sig till sanningen. Men en fråga man kan ställa sig då är om det är bra att vara så öppen alltid? Det kanske kan bli så att man utvecklar någon form av naivitet med tiden?
Sen finns det dem personerna som lever lyckligt i förhållande. Som båda känner sig glada i varandra och som älskar varandra ändlöst. Nackdelen kan dock vara att dem inte har minsta känslomässiga utbyte med varandra. Som kysser varandra ömt efter att dem möts upp efter jobbat, men vägrar prata om den känslomässiga biten om något varit jobbigt eller om något tynger dem. De berättar istället något så enkelt som hur dagen har varit och fortsätter sina liv tillsammans. Möjligheten är nog stor att det bara finns en av dessa i vissa förhållanden mer än att båda skulle vara det, men är detta beteende verkligen bra för förhållandet? Jag tror det tär i personerna ordentligt att inte kunna prata ut med personen man älskar. Eller så blir man lättad för att slippa lägga "bördan" på just den samma.
Försvarsmekanismer är också ganska stort i dessa dagar så vitt jag förstått. Personer som vid minsta bråk tror att vänskapen, kärleken eller till och med att världen kommer ramla ner och ta slut. Dessa personer går genast in i försvar och förklarar hur mycket bättre det kan få eller hur bra allting hade varit utan varandra. Kanske är det så att dessa personerna känner sig osäkra i sig själv nnär dem egentligen bara behöver ta emot lite konstruktiv kritik. Det finns också människor som använder sig av försvarsmekanismen att använda fysiskt våld istället för att avsluta bråket på ett sätt som gör att dem "vinner". Sen finns det givetvis dem som pratar ut om det hela på ett lugnt och sansat sätt som gör att det i många fall blir lika. Vem behöver vinna?
Tänker inte säga vilken av dessa personer som jag tillhör. OM jag tillhör någon av ovanstående. Det är för er att tolka. Vet heller inte riktigt hur jag ska fortsätta på detta inlägget eller ens hur det slutar nu. Ville mest bara göra er uppmärksamma på en del saker jag tänker mycket på. För mig är det viktigt med tillit, känslor och förtroende.
Så håll inte in era känslor utan dela istället av er hos någon som ni litar på. Vill dem inte lyssna på er - Don't feel sad. Då är dem ju garanterat ingen att tala med.
Jag hade kunnat hålla på en evighet att skriva ner mina tankar men då hade ni ju säkerligen klickat er in någon annanstans och jag låter redan som en 14-årig tjej som precis hört något klokt på teven, men sådan är jag isåfall. Ta hand er.
Ni vet var jag finns.
Det finns människor som är rädda för att visa känslor. Människor som upplever ens känslor pinsamma och jobbiga. Dessa människor låser in sina känslor och vissa tillochmed vägrar tala om dem. Antingen kan det vara för att dem skäms, för att aldrig kännt den känslan förut eller för att det helt enkelt känns fel.
Det kan tillexempel vara en man som levt med sin fru i närmare 20 år men som aldrig en endaste gång sagt eller ens nämt att han älskar henne. Kanske har denne man redan under barnsben lärt sig att det är omanligt och kliché att älska någon. Eller så har han umgåtts med folk som tycker det är töntigt. Eller också är han rädd för känslan eftersom han antagligen aldrig kännt den känslan förut. Denna mannen kan nog därför ofta bli aggresiv, destruktiv eller deprimerad när det kommer känslor han känner igen. Jag menar på något sätt måste ju dem andra känslorna också ta sig ut.
Givetvis finns det också kvinnor med detta beteende och mönster som kanske alltid sökt efter kärlekens lycka. Ligger därför runt en hel del men känner nog aldrig efter eller blir rädd av känslan när det blir mer allvar. Rädda för kärleken. För att den/det är för evigt (?). Kommer dessa någonsin finna denna lycka. Rätt? Fel? Bra eller dåligt? Alla är vi olika.
Alternativen och påsståenderna kan göras fler och betydligt längre men ni förstår säkert redan vad jag syftar på. Jag ska därför istället ge ett exempel på motsatsen.
Det finns ju också personer som lever helt på känslor, som följer magkänslan i alla fall. Dessa människor försöker nog alltid prata öppet om känslor både under förhållande och privat. Som aldrig ljuger och försöker hålla sig till sanningen. Men en fråga man kan ställa sig då är om det är bra att vara så öppen alltid? Det kanske kan bli så att man utvecklar någon form av naivitet med tiden?
Sen finns det dem personerna som lever lyckligt i förhållande. Som båda känner sig glada i varandra och som älskar varandra ändlöst. Nackdelen kan dock vara att dem inte har minsta känslomässiga utbyte med varandra. Som kysser varandra ömt efter att dem möts upp efter jobbat, men vägrar prata om den känslomässiga biten om något varit jobbigt eller om något tynger dem. De berättar istället något så enkelt som hur dagen har varit och fortsätter sina liv tillsammans. Möjligheten är nog stor att det bara finns en av dessa i vissa förhållanden mer än att båda skulle vara det, men är detta beteende verkligen bra för förhållandet? Jag tror det tär i personerna ordentligt att inte kunna prata ut med personen man älskar. Eller så blir man lättad för att slippa lägga "bördan" på just den samma.
Försvarsmekanismer är också ganska stort i dessa dagar så vitt jag förstått. Personer som vid minsta bråk tror att vänskapen, kärleken eller till och med att världen kommer ramla ner och ta slut. Dessa personer går genast in i försvar och förklarar hur mycket bättre det kan få eller hur bra allting hade varit utan varandra. Kanske är det så att dessa personerna känner sig osäkra i sig själv nnär dem egentligen bara behöver ta emot lite konstruktiv kritik. Det finns också människor som använder sig av försvarsmekanismen att använda fysiskt våld istället för att avsluta bråket på ett sätt som gör att dem "vinner". Sen finns det givetvis dem som pratar ut om det hela på ett lugnt och sansat sätt som gör att det i många fall blir lika. Vem behöver vinna?
Tänker inte säga vilken av dessa personer som jag tillhör. OM jag tillhör någon av ovanstående. Det är för er att tolka. Vet heller inte riktigt hur jag ska fortsätta på detta inlägget eller ens hur det slutar nu. Ville mest bara göra er uppmärksamma på en del saker jag tänker mycket på. För mig är det viktigt med tillit, känslor och förtroende.
Så håll inte in era känslor utan dela istället av er hos någon som ni litar på. Vill dem inte lyssna på er - Don't feel sad. Då är dem ju garanterat ingen att tala med.
Jag hade kunnat hålla på en evighet att skriva ner mina tankar men då hade ni ju säkerligen klickat er in någon annanstans och jag låter redan som en 14-årig tjej som precis hört något klokt på teven, men sådan är jag isåfall. Ta hand er.
Ni vet var jag finns.
Att ta för sig.
Det handlar om att ta för sig i världen.
Vill man ha någonting så får man ge sig fan på att få det.
Ingenting kommer gratis i världen.
Bestäm dig för vad du vill ha och se till att få det.
Ta vad du vill ha.
Ta för dig av vad livet har att erbjuda.
Ingen idé att leva i det förflutna.
Ta vad som kan bli ditt.
Ibland kan processen vara lång. men så länge du kämpar har du aldrig gett upp.
Vill man ha någonting så får man ge sig fan på att få det.
Ingenting kommer gratis i världen.
Bestäm dig för vad du vill ha och se till att få det.
Ta vad du vill ha.
Ta för dig av vad livet har att erbjuda.
Ingen idé att leva i det förflutna.
Ta vad som kan bli ditt.
Ibland kan processen vara lång. men så länge du kämpar har du aldrig gett upp.
Bättre fly än illa fäkta?
Om man flyr ifrån något så är det någon annan som kommer sätta villkoren.
Vem är jag att tala om kärlek?
Jag med mina 22 år.
Kan jag ha upplevt mycket?
Jag skulle kunna formulera mig och säga att jag alltid valt trygghet framför frihet, och även om det i mångas ögon kan kännas befängt och naivt så är vi alla olika.
Vem är man egentligen när man står helt själv på egna ben?
Är man samma person som innan?
Är man en bättre eller försämrad kopia?
Är de val man gör dem absolut dem bästa eller behöver man vara två och kompromissa fram en lösning?
Om man väljer att gå sin egen väg, vad händer när vägen tar slut? Står någon där och väntar eller faller du ner i ett bottenlöst hål?
Ganksa retoriska frågor egentligen och jag kräver inga svar, även om nu det faktiskt finns retoriska svar (så hjälper dem ju tyvärr ingen).
Är det något jag lärt mig under mina levnadsår så är det att ta tag i problemen så fort man känner att det behövs.
Att alltid vara ärlig och säga vad man tycker.
Samtidigt som det kankse inte är så värst trevligt att höra vad jag exakt tycker och tänker hela tiden så är det ju faktiskt svårt att missupfatta vad jag säger samt att jag hoppas att man alltid kan räkna med att folk vet vad jag står och alltid får ett ärligt svar. Ibland kan jag vara så snäll att jag faktiskt frågar om dem vill ha ett ärligt svar, eller ett diplomatiskt.
Hur fel det än kan låta så har jag allt träffat en del tjejer under mina år. Intressanta, snygga, snälla, personliga och fullkomligt överenskommande. Men också motsatsen till detta.
Ska försöka komma till någon poäng med detta helt spontana blogginlägg.
Vad jag försöker säga är att jag alltid går och ger efter vad allt som passerar förbi mig.
Allting har ett stort inflytande på mig och allting inspirerar mig.
Det värsta jag vet bland människor som passerar min väg är osäkerhet. Det syns så lätt, bara i kroppspråket.
Det kan vara att man står och rättar til håret när man pratar med någon. Att man tittar ner i backen när man går. Undviker ögonkontakt när man pratar med någon. Listan kan göras lång. Jag tror ni är med på vad jag menar.
För att undvika tristess hos mina läsare ska jag nu avsulta med några kloka ord direkt ifrån hjärtat.
Var bestämd men öppen för kompromisser. Gå din egen väg men låt människor följa dig på vägen. Berätta alltid vad du känner. Gärna varje dag så det sitter inprintat i pannan. Tycker man om någon så är det klart som fan att personen borde få veta det, både på gott och på ont. Om du vet vad du vill, låt människor komma in och hjälpa dig på vägen för chansen är otroligt liten att du kommer klara av det på egen hand.
Om du däremot är osäker på vem du är, vad du vill, vad du känner och vart du ska härnäst så gör du bäst i att vara singel tills du vet, men släpp för allting i världen in dina allra närmsta. Dem kan hjälpa dig att hitta dig själv och vet vem du var innan.
Och som en vis man en gång sa:
Kärleken läker alla sår.
Kärleken övervinner allt.
Ensam är stark, men tillsammans är man oslagbar.
Vem är jag att tala om kärlek?
Jag med mina 22 år.
Kan jag ha upplevt mycket?
Jag skulle kunna formulera mig och säga att jag alltid valt trygghet framför frihet, och även om det i mångas ögon kan kännas befängt och naivt så är vi alla olika.
Vem är man egentligen när man står helt själv på egna ben?
Är man samma person som innan?
Är man en bättre eller försämrad kopia?
Är de val man gör dem absolut dem bästa eller behöver man vara två och kompromissa fram en lösning?
Om man väljer att gå sin egen väg, vad händer när vägen tar slut? Står någon där och väntar eller faller du ner i ett bottenlöst hål?
Ganksa retoriska frågor egentligen och jag kräver inga svar, även om nu det faktiskt finns retoriska svar (så hjälper dem ju tyvärr ingen).
Är det något jag lärt mig under mina levnadsår så är det att ta tag i problemen så fort man känner att det behövs.
Att alltid vara ärlig och säga vad man tycker.
Samtidigt som det kankse inte är så värst trevligt att höra vad jag exakt tycker och tänker hela tiden så är det ju faktiskt svårt att missupfatta vad jag säger samt att jag hoppas att man alltid kan räkna med att folk vet vad jag står och alltid får ett ärligt svar. Ibland kan jag vara så snäll att jag faktiskt frågar om dem vill ha ett ärligt svar, eller ett diplomatiskt.
Hur fel det än kan låta så har jag allt träffat en del tjejer under mina år. Intressanta, snygga, snälla, personliga och fullkomligt överenskommande. Men också motsatsen till detta.
Ska försöka komma till någon poäng med detta helt spontana blogginlägg.
Vad jag försöker säga är att jag alltid går och ger efter vad allt som passerar förbi mig.
Allting har ett stort inflytande på mig och allting inspirerar mig.
Det värsta jag vet bland människor som passerar min väg är osäkerhet. Det syns så lätt, bara i kroppspråket.
Det kan vara att man står och rättar til håret när man pratar med någon. Att man tittar ner i backen när man går. Undviker ögonkontakt när man pratar med någon. Listan kan göras lång. Jag tror ni är med på vad jag menar.
För att undvika tristess hos mina läsare ska jag nu avsulta med några kloka ord direkt ifrån hjärtat.
Var bestämd men öppen för kompromisser. Gå din egen väg men låt människor följa dig på vägen. Berätta alltid vad du känner. Gärna varje dag så det sitter inprintat i pannan. Tycker man om någon så är det klart som fan att personen borde få veta det, både på gott och på ont. Om du vet vad du vill, låt människor komma in och hjälpa dig på vägen för chansen är otroligt liten att du kommer klara av det på egen hand.
Om du däremot är osäker på vem du är, vad du vill, vad du känner och vart du ska härnäst så gör du bäst i att vara singel tills du vet, men släpp för allting i världen in dina allra närmsta. Dem kan hjälpa dig att hitta dig själv och vet vem du var innan.
Och som en vis man en gång sa:
Kärleken läker alla sår.
Kärleken övervinner allt.
Ensam är stark, men tillsammans är man oslagbar.
Energitjuv eller bara självupptagen?
Tänkte att jag skulle skita i dikterna ett tag och faktiskt lägga upp ett seriöst inlägg om ett ämne som faktiskt rör mig.
Det handlar om energitjuvar.
Vet ni vad det är?
Självupptagna egositer som lever i sin egna narcisistiska värld.
En energitjuv är en person som är uppfylld av sig själv och som får sina kickar av den energi och kraft den tar från andra. För att en energitjuv ska kunna vara just en energitjuv måste det ju finnas någon som underordnar sig denne och låter sig dräneras. Energitjuven känner sig stor och stark när motparten blir liten och obetydlig.
En energitjuv är oftast väldigt självupptagen och ser till största delen till sig själv och sina egna behov. De har det svårare än vi andra att leva sig in i hur det är för andra än sig själva. En energitjuv ifrågasätter ständigt, vill bestämma hur det ska vara och vill alltid ha sista ordet. De lägger över skuld på andra, det är alltid någon annans fel. Allt för att rättfärdiga sig själva. Vill gärna ta stor plats och vara överlägsna, och har stort självhävdelsebehov.
Det är energitjuvarna som gör att du känner dig trött, matt, nedstämd och hängig. Alla energitjuvar behöver inte vara öppet elaka och nedvärderande.
De kan även vara så att de bara pratar om sig själva och inte bryr sig ett smack om dig.
De finns i alla sociala miljöer.
Den som drabbas av en energitjuv funderar ofta på vad som gör den energitjuvande så irriterad och grinig. För energitjuvar lägger gärna över sina griniga attityder och känslor på andra. För själva vill de inte kännas vid att de har just dessa känslor och attityder. De skyller på omgivningen.
Ibland är det svårt att avgöra om man har med en energitjuv att göra, för den kan vara trevlig och visa sin bästa sida och de energitjuvande sidorna kommer bara fram i vissa situationer. Speciellt i relationer kan det vara svårt att se dessa drag från början medan passionen svallar.
Varför blir vissa då energitjuvar? Det kan vara så att personen inte kommit till rätta med händelser tidigare i livet. Det kan ge vrede och upprorskänslor inombords. Även brist på bekräftelse i det förflutna kan göra en energitjuv.
Personer som är energitjuvar vet de oftast inte själva men jag tror att dem lider av taskigt självförtroende, kontrollbehov, bekräftelsebehov och enligt vad jag förstår och fått bevisat för mig kan dem också vara bra på att manipulera människor.
Jag tror att det är vanligt att de som varit ihop i flera år med en energitjuv (om möjligt) går ut ur relationerna med ett så nedsänkt självförtroende, eftersom de aldrig blivit sedda på allvar, att det kan bli svårt att träffa någon annan eller ens gå vidare.
Men vad gör man då om man känner en energitjuv som man tycker hemskt mycket om?
Personen i fråga har en väldigt stark personlighet och ett mycket vackert ego och jag vill inte såra personen genom att säga nej och konfrontera denne, eftersom jag vet vad den har gått igenom tidigare.
Hur ska jag förhålla mig till detta?
Det mesta gäller bara den här personen och dennes behov. Personens jobb och personens intressen. Vad personen ska göra och vad den har gjort.
Mina försök att berätta något, eller prata om det som är viktigt för mig eller som berör oss båda, avbryts direkt med ett helt annat samtalsämne eller med en konflikträdsla.
Jag får också höra att jag inte säger någonting. Det är väl inte så konstigt? Varför prata med någon som aldrig lyssnar?
Den enda gången personen faktiskt klarar av att lyssna på andra en kort stund är då personen själv har ställt frågan, för då är ju samtalet fortfarande på dennes villkor.
Föreslår jag något trevligt att göra tillsammans blir det ofta nej. Personen gör hellre något den själv är intresserad av och tycker att jag kan göra mitt. Jag har försökt att prata med personen många gånger om dennes beteende men det är lönlöst. Personen anser sig inte själv ha någon skuld i att jag har blivit tyst och tillbakadragen.
Min fråga kvarstår:
Hur ska jag förhålla mig till detta? Är det bättre att skita i det och slippa bli nerdragen i ett sjunkande skepp, eller borde jag prata med personen trots att den inte kommer lyssna på vad jag säger? Dessutom ser gärna eneritjuven att man tycker synd om den.
Är det värt att ge och förlora all sin energi i hopp om att det kommer "lösa sig", eller är det helt meningslöst?
Ju mer jag umgås med denna fantastiska och vackra person, desto mer tynger den ner mig. Jag har ofta kännt mig nihilistisk i dennes frånvaro, för när jag väl är med personen är det hur underbart som helst.
Trots detta är personen också en av dem finaste, vackraste och underbaraste peronener jag mött på mycket länge, när personen väl visar sina "bra" sidor. Då är jag som förtrollad i trans.
Jag både hoppas och tror att om dessa självgoda och självcentrarade människor skulle börja se sina egna beteenden och bli medvetna om vad dem gör och förstör. Så skulle jorden bli en bättre plats.
Tack för orden.
Det handlar om energitjuvar.
Vet ni vad det är?
Självupptagna egositer som lever i sin egna narcisistiska värld.
En energitjuv är en person som är uppfylld av sig själv och som får sina kickar av den energi och kraft den tar från andra. För att en energitjuv ska kunna vara just en energitjuv måste det ju finnas någon som underordnar sig denne och låter sig dräneras. Energitjuven känner sig stor och stark när motparten blir liten och obetydlig.
En energitjuv är oftast väldigt självupptagen och ser till största delen till sig själv och sina egna behov. De har det svårare än vi andra att leva sig in i hur det är för andra än sig själva. En energitjuv ifrågasätter ständigt, vill bestämma hur det ska vara och vill alltid ha sista ordet. De lägger över skuld på andra, det är alltid någon annans fel. Allt för att rättfärdiga sig själva. Vill gärna ta stor plats och vara överlägsna, och har stort självhävdelsebehov.
Det är energitjuvarna som gör att du känner dig trött, matt, nedstämd och hängig. Alla energitjuvar behöver inte vara öppet elaka och nedvärderande.
De kan även vara så att de bara pratar om sig själva och inte bryr sig ett smack om dig.
De finns i alla sociala miljöer.
Den som drabbas av en energitjuv funderar ofta på vad som gör den energitjuvande så irriterad och grinig. För energitjuvar lägger gärna över sina griniga attityder och känslor på andra. För själva vill de inte kännas vid att de har just dessa känslor och attityder. De skyller på omgivningen.
Ibland är det svårt att avgöra om man har med en energitjuv att göra, för den kan vara trevlig och visa sin bästa sida och de energitjuvande sidorna kommer bara fram i vissa situationer. Speciellt i relationer kan det vara svårt att se dessa drag från början medan passionen svallar.
Varför blir vissa då energitjuvar? Det kan vara så att personen inte kommit till rätta med händelser tidigare i livet. Det kan ge vrede och upprorskänslor inombords. Även brist på bekräftelse i det förflutna kan göra en energitjuv.
Personer som är energitjuvar vet de oftast inte själva men jag tror att dem lider av taskigt självförtroende, kontrollbehov, bekräftelsebehov och enligt vad jag förstår och fått bevisat för mig kan dem också vara bra på att manipulera människor.
Jag tror att det är vanligt att de som varit ihop i flera år med en energitjuv (om möjligt) går ut ur relationerna med ett så nedsänkt självförtroende, eftersom de aldrig blivit sedda på allvar, att det kan bli svårt att träffa någon annan eller ens gå vidare.
Men vad gör man då om man känner en energitjuv som man tycker hemskt mycket om?
Personen i fråga har en väldigt stark personlighet och ett mycket vackert ego och jag vill inte såra personen genom att säga nej och konfrontera denne, eftersom jag vet vad den har gått igenom tidigare.
Hur ska jag förhålla mig till detta?
Det mesta gäller bara den här personen och dennes behov. Personens jobb och personens intressen. Vad personen ska göra och vad den har gjort.
Mina försök att berätta något, eller prata om det som är viktigt för mig eller som berör oss båda, avbryts direkt med ett helt annat samtalsämne eller med en konflikträdsla.
Jag får också höra att jag inte säger någonting. Det är väl inte så konstigt? Varför prata med någon som aldrig lyssnar?
Den enda gången personen faktiskt klarar av att lyssna på andra en kort stund är då personen själv har ställt frågan, för då är ju samtalet fortfarande på dennes villkor.
Föreslår jag något trevligt att göra tillsammans blir det ofta nej. Personen gör hellre något den själv är intresserad av och tycker att jag kan göra mitt. Jag har försökt att prata med personen många gånger om dennes beteende men det är lönlöst. Personen anser sig inte själv ha någon skuld i att jag har blivit tyst och tillbakadragen.
Min fråga kvarstår:
Hur ska jag förhålla mig till detta? Är det bättre att skita i det och slippa bli nerdragen i ett sjunkande skepp, eller borde jag prata med personen trots att den inte kommer lyssna på vad jag säger? Dessutom ser gärna eneritjuven att man tycker synd om den.
Är det värt att ge och förlora all sin energi i hopp om att det kommer "lösa sig", eller är det helt meningslöst?
Ju mer jag umgås med denna fantastiska och vackra person, desto mer tynger den ner mig. Jag har ofta kännt mig nihilistisk i dennes frånvaro, för när jag väl är med personen är det hur underbart som helst.
Trots detta är personen också en av dem finaste, vackraste och underbaraste peronener jag mött på mycket länge, när personen väl visar sina "bra" sidor. Då är jag som förtrollad i trans.
Jag både hoppas och tror att om dessa självgoda och självcentrarade människor skulle börja se sina egna beteenden och bli medvetna om vad dem gör och förstör. Så skulle jorden bli en bättre plats.
Tack för orden.
