Lite tankar och grejer.
Jag tänkte släppa dikterna ett tag och prata lite om människors beteende, känslor och tankar och vikten av det hela.
Det finns människor som är rädda för att visa känslor. Människor som upplever ens känslor pinsamma och jobbiga. Dessa människor låser in sina känslor och vissa tillochmed vägrar tala om dem. Antingen kan det vara för att dem skäms, för att aldrig kännt den känslan förut eller för att det helt enkelt känns fel.
Det kan tillexempel vara en man som levt med sin fru i närmare 20 år men som aldrig en endaste gång sagt eller ens nämt att han älskar henne. Kanske har denne man redan under barnsben lärt sig att det är omanligt och kliché att älska någon. Eller så har han umgåtts med folk som tycker det är töntigt. Eller också är han rädd för känslan eftersom han antagligen aldrig kännt den känslan förut. Denna mannen kan nog därför ofta bli aggresiv, destruktiv eller deprimerad när det kommer känslor han känner igen. Jag menar på något sätt måste ju dem andra känslorna också ta sig ut.
Givetvis finns det också kvinnor med detta beteende och mönster som kanske alltid sökt efter kärlekens lycka. Ligger därför runt en hel del men känner nog aldrig efter eller blir rädd av känslan när det blir mer allvar. Rädda för kärleken. För att den/det är för evigt (?). Kommer dessa någonsin finna denna lycka. Rätt? Fel? Bra eller dåligt? Alla är vi olika.
Alternativen och påsståenderna kan göras fler och betydligt längre men ni förstår säkert redan vad jag syftar på. Jag ska därför istället ge ett exempel på motsatsen.
Det finns ju också personer som lever helt på känslor, som följer magkänslan i alla fall. Dessa människor försöker nog alltid prata öppet om känslor både under förhållande och privat. Som aldrig ljuger och försöker hålla sig till sanningen. Men en fråga man kan ställa sig då är om det är bra att vara så öppen alltid? Det kanske kan bli så att man utvecklar någon form av naivitet med tiden?
Sen finns det dem personerna som lever lyckligt i förhållande. Som båda känner sig glada i varandra och som älskar varandra ändlöst. Nackdelen kan dock vara att dem inte har minsta känslomässiga utbyte med varandra. Som kysser varandra ömt efter att dem möts upp efter jobbat, men vägrar prata om den känslomässiga biten om något varit jobbigt eller om något tynger dem. De berättar istället något så enkelt som hur dagen har varit och fortsätter sina liv tillsammans. Möjligheten är nog stor att det bara finns en av dessa i vissa förhållanden mer än att båda skulle vara det, men är detta beteende verkligen bra för förhållandet? Jag tror det tär i personerna ordentligt att inte kunna prata ut med personen man älskar. Eller så blir man lättad för att slippa lägga "bördan" på just den samma.
Försvarsmekanismer är också ganska stort i dessa dagar så vitt jag förstått. Personer som vid minsta bråk tror att vänskapen, kärleken eller till och med att världen kommer ramla ner och ta slut. Dessa personer går genast in i försvar och förklarar hur mycket bättre det kan få eller hur bra allting hade varit utan varandra. Kanske är det så att dessa personerna känner sig osäkra i sig själv nnär dem egentligen bara behöver ta emot lite konstruktiv kritik. Det finns också människor som använder sig av försvarsmekanismen att använda fysiskt våld istället för att avsluta bråket på ett sätt som gör att dem "vinner". Sen finns det givetvis dem som pratar ut om det hela på ett lugnt och sansat sätt som gör att det i många fall blir lika. Vem behöver vinna?
Tänker inte säga vilken av dessa personer som jag tillhör. OM jag tillhör någon av ovanstående. Det är för er att tolka. Vet heller inte riktigt hur jag ska fortsätta på detta inlägget eller ens hur det slutar nu. Ville mest bara göra er uppmärksamma på en del saker jag tänker mycket på. För mig är det viktigt med tillit, känslor och förtroende.
Så håll inte in era känslor utan dela istället av er hos någon som ni litar på. Vill dem inte lyssna på er - Don't feel sad. Då är dem ju garanterat ingen att tala med.
Jag hade kunnat hålla på en evighet att skriva ner mina tankar men då hade ni ju säkerligen klickat er in någon annanstans och jag låter redan som en 14-årig tjej som precis hört något klokt på teven, men sådan är jag isåfall. Ta hand er.
Ni vet var jag finns.
Det finns människor som är rädda för att visa känslor. Människor som upplever ens känslor pinsamma och jobbiga. Dessa människor låser in sina känslor och vissa tillochmed vägrar tala om dem. Antingen kan det vara för att dem skäms, för att aldrig kännt den känslan förut eller för att det helt enkelt känns fel.
Det kan tillexempel vara en man som levt med sin fru i närmare 20 år men som aldrig en endaste gång sagt eller ens nämt att han älskar henne. Kanske har denne man redan under barnsben lärt sig att det är omanligt och kliché att älska någon. Eller så har han umgåtts med folk som tycker det är töntigt. Eller också är han rädd för känslan eftersom han antagligen aldrig kännt den känslan förut. Denna mannen kan nog därför ofta bli aggresiv, destruktiv eller deprimerad när det kommer känslor han känner igen. Jag menar på något sätt måste ju dem andra känslorna också ta sig ut.
Givetvis finns det också kvinnor med detta beteende och mönster som kanske alltid sökt efter kärlekens lycka. Ligger därför runt en hel del men känner nog aldrig efter eller blir rädd av känslan när det blir mer allvar. Rädda för kärleken. För att den/det är för evigt (?). Kommer dessa någonsin finna denna lycka. Rätt? Fel? Bra eller dåligt? Alla är vi olika.
Alternativen och påsståenderna kan göras fler och betydligt längre men ni förstår säkert redan vad jag syftar på. Jag ska därför istället ge ett exempel på motsatsen.
Det finns ju också personer som lever helt på känslor, som följer magkänslan i alla fall. Dessa människor försöker nog alltid prata öppet om känslor både under förhållande och privat. Som aldrig ljuger och försöker hålla sig till sanningen. Men en fråga man kan ställa sig då är om det är bra att vara så öppen alltid? Det kanske kan bli så att man utvecklar någon form av naivitet med tiden?
Sen finns det dem personerna som lever lyckligt i förhållande. Som båda känner sig glada i varandra och som älskar varandra ändlöst. Nackdelen kan dock vara att dem inte har minsta känslomässiga utbyte med varandra. Som kysser varandra ömt efter att dem möts upp efter jobbat, men vägrar prata om den känslomässiga biten om något varit jobbigt eller om något tynger dem. De berättar istället något så enkelt som hur dagen har varit och fortsätter sina liv tillsammans. Möjligheten är nog stor att det bara finns en av dessa i vissa förhållanden mer än att båda skulle vara det, men är detta beteende verkligen bra för förhållandet? Jag tror det tär i personerna ordentligt att inte kunna prata ut med personen man älskar. Eller så blir man lättad för att slippa lägga "bördan" på just den samma.
Försvarsmekanismer är också ganska stort i dessa dagar så vitt jag förstått. Personer som vid minsta bråk tror att vänskapen, kärleken eller till och med att världen kommer ramla ner och ta slut. Dessa personer går genast in i försvar och förklarar hur mycket bättre det kan få eller hur bra allting hade varit utan varandra. Kanske är det så att dessa personerna känner sig osäkra i sig själv nnär dem egentligen bara behöver ta emot lite konstruktiv kritik. Det finns också människor som använder sig av försvarsmekanismen att använda fysiskt våld istället för att avsluta bråket på ett sätt som gör att dem "vinner". Sen finns det givetvis dem som pratar ut om det hela på ett lugnt och sansat sätt som gör att det i många fall blir lika. Vem behöver vinna?
Tänker inte säga vilken av dessa personer som jag tillhör. OM jag tillhör någon av ovanstående. Det är för er att tolka. Vet heller inte riktigt hur jag ska fortsätta på detta inlägget eller ens hur det slutar nu. Ville mest bara göra er uppmärksamma på en del saker jag tänker mycket på. För mig är det viktigt med tillit, känslor och förtroende.
Så håll inte in era känslor utan dela istället av er hos någon som ni litar på. Vill dem inte lyssna på er - Don't feel sad. Då är dem ju garanterat ingen att tala med.
Jag hade kunnat hålla på en evighet att skriva ner mina tankar men då hade ni ju säkerligen klickat er in någon annanstans och jag låter redan som en 14-årig tjej som precis hört något klokt på teven, men sådan är jag isåfall. Ta hand er.
Ni vet var jag finns.
Kommentarer
Trackback
