Caroline
Jag ligger i din säng, och ser dig när du sover.
Du är det vackraste jag sett, du är den bästa ibland gåver.
Du drömmer, men jag är mer vaken än förr
Det är en varsam vind som blåser mot din dörr.
Det finns en trygghet i hela din atmosfär.
Du är som skapad av en fantastisk konstnär.
Så när jag är med dig, förändras mitt beteende.
Jag ser på dig och jag tänker på ditt leende.
Det finns så många tankar i mitt huvud just nu.
Dem skaver och dem bankar, jag tror den enda för mig är du.
Jag smeker dig försiktigt på din vackra kind.
Du skakar till. Jag skäms och blir äckligt påmind,
Att jag får inte längre röra, får inte tvingas bli förförd,
men din hud är så omänskligt len och oberörd.
Så det är svårt, för vinden avslöjar doften i ditt hår.
för när naturen skapar något vackert, sätter det sina spår.
Du sa att det var hårspray men jag vet att det är du,
och för varje gång jag andas in viskar mitt samvete: "Tabu".
Och det är så svårt att försöka vara frigid,
när vi haft det något gemensamt, en nu förlorad tid.
Och han jag hatar, han var här förut.
Vi käka chips och såg på film, men jag ville att den skulle ta slut,
Så han kunde lämna mig ensam med dig
Är inte olycklig kärlek vacker, så säg?
När du gick förra gången, så lät jag dig gå.
För jag visste att mera kärlek än så här kan jag inte nå.
Så du gav bort din hand, till en annan kavaljer.
Men jag tror du tänker på mig ibland, när han blundar och du ser.
Men fy fan, vad jag älskar, han den där, din nya man.
Han kommer alltid kunna ge dig, det jag inte kan.
För vad vi än var, och vad vi än är,
är det alltid 30 mil som håller oss isär.
Han är det bästa du kommer att få, någonsin.
Men jag kommer alltid hata honom för att han är din.
Men jag vill inte försvinna. Nej, jag kan inte det.
Men imorgon tvingas jag tillbaks till min fruktade verklighet.
Nu vänder du ryggen mot mig, och jag gör likaså.
Jag måste släppa dig. Jag måste låta dig gå.
Jag hoppas du blir lycklig och finner det du vill.
För dig ska tiden aldrig stå still.
Och nu har det nästan gått en vecka.
Det fanns inget mer att upptäcka.
Så allt är förgäves. Ingen avskedspuss.
Så jag lämnar dig nu och kliver på min buss.
Och det är en lång resa. Jag lär sitta här en stund.
Men jag hade inte bytt bort min plats för en enda sekund.
Jag kommer hem och drar för min gardin.
Vi kommer ses igen, i fantasin, Caroline.
Du är det vackraste jag sett, du är den bästa ibland gåver.
Du drömmer, men jag är mer vaken än förr
Det är en varsam vind som blåser mot din dörr.
Det finns en trygghet i hela din atmosfär.
Du är som skapad av en fantastisk konstnär.
Så när jag är med dig, förändras mitt beteende.
Jag ser på dig och jag tänker på ditt leende.
Det finns så många tankar i mitt huvud just nu.
Dem skaver och dem bankar, jag tror den enda för mig är du.
Jag smeker dig försiktigt på din vackra kind.
Du skakar till. Jag skäms och blir äckligt påmind,
Att jag får inte längre röra, får inte tvingas bli förförd,
men din hud är så omänskligt len och oberörd.
Så det är svårt, för vinden avslöjar doften i ditt hår.
för när naturen skapar något vackert, sätter det sina spår.
Du sa att det var hårspray men jag vet att det är du,
och för varje gång jag andas in viskar mitt samvete: "Tabu".
Och det är så svårt att försöka vara frigid,
när vi haft det något gemensamt, en nu förlorad tid.
Och han jag hatar, han var här förut.
Vi käka chips och såg på film, men jag ville att den skulle ta slut,
Så han kunde lämna mig ensam med dig
Är inte olycklig kärlek vacker, så säg?
När du gick förra gången, så lät jag dig gå.
För jag visste att mera kärlek än så här kan jag inte nå.
Så du gav bort din hand, till en annan kavaljer.
Men jag tror du tänker på mig ibland, när han blundar och du ser.
Men fy fan, vad jag älskar, han den där, din nya man.
Han kommer alltid kunna ge dig, det jag inte kan.
För vad vi än var, och vad vi än är,
är det alltid 30 mil som håller oss isär.
Han är det bästa du kommer att få, någonsin.
Men jag kommer alltid hata honom för att han är din.
Men jag vill inte försvinna. Nej, jag kan inte det.
Men imorgon tvingas jag tillbaks till min fruktade verklighet.
Nu vänder du ryggen mot mig, och jag gör likaså.
Jag måste släppa dig. Jag måste låta dig gå.
Jag hoppas du blir lycklig och finner det du vill.
För dig ska tiden aldrig stå still.
Och nu har det nästan gått en vecka.
Det fanns inget mer att upptäcka.
Så allt är förgäves. Ingen avskedspuss.
Så jag lämnar dig nu och kliver på min buss.
Och det är en lång resa. Jag lär sitta här en stund.
Men jag hade inte bytt bort min plats för en enda sekund.
Jag kommer hem och drar för min gardin.
Vi kommer ses igen, i fantasin, Caroline.
Futurum Exaktum Preteriti
Jag ser hur molnen rör sig,
men min blick färgar himlen svart.
Jag känner vinden på mig,
jag har nog suttit här en kvart.
Men hos mig i Hammer Hill, där står tiden alltid still,
men jag vill ju att du kommer hit och färgar världen vit.
För jag är en liten skit som bara klagar med kritk,
och överallt och ingenstans, får jag bara kärlek på distans.
Jag vill ju bara vara, tillsammans med dig, Sara
även om världen är grå, så vill jag du består
i allt jag får och där jag går
Och när jag saltar mina sår.
Jag vågar chansa, men jag vägrar att dansa.
För jag vet vad jag vill och vad jag kan. Jag är ju trots allt man.
Och jag vet att du kanske inte riktigt förstår, hur jag mår,
Man kankse står, men det finns en tid då alla faller, då det känns som man sitter bakom lås, bom och galler.
Då viskar man ditt namn, och bara drömmer om din famn.
Efter en tid av lögn och svek, finns inget välbehag.
dem trånar efter kärlek, var och varannan dag,
men dem känner inte som jag.
Dem lever sina live som en tickande handgranat,
och när dem går fria så går dem i celibat.
Och jag kanske gjorde likaså, och jag låt dig gå.
Jag trodde det var rätt beslut att ta, men bara fram till ida'.
För imorgon när jag vaknar, då är det dig jag saknar.
Jag minns den tid; du var underbar, men jag lämnade dig kvar.
Nu får jag sota, och i lådorna rota,
för att få en glimt av dig igen,
Och från den tid då vi två, var en.
men min blick färgar himlen svart.
Jag känner vinden på mig,
jag har nog suttit här en kvart.
Men hos mig i Hammer Hill, där står tiden alltid still,
men jag vill ju att du kommer hit och färgar världen vit.
För jag är en liten skit som bara klagar med kritk,
och överallt och ingenstans, får jag bara kärlek på distans.
Jag vill ju bara vara, tillsammans med dig, Sara
även om världen är grå, så vill jag du består
i allt jag får och där jag går
Och när jag saltar mina sår.
Jag vågar chansa, men jag vägrar att dansa.
För jag vet vad jag vill och vad jag kan. Jag är ju trots allt man.
Och jag vet att du kanske inte riktigt förstår, hur jag mår,
Man kankse står, men det finns en tid då alla faller, då det känns som man sitter bakom lås, bom och galler.
Då viskar man ditt namn, och bara drömmer om din famn.
Efter en tid av lögn och svek, finns inget välbehag.
dem trånar efter kärlek, var och varannan dag,
men dem känner inte som jag.
Dem lever sina live som en tickande handgranat,
och när dem går fria så går dem i celibat.
Och jag kanske gjorde likaså, och jag låt dig gå.
Jag trodde det var rätt beslut att ta, men bara fram till ida'.
För imorgon när jag vaknar, då är det dig jag saknar.
Jag minns den tid; du var underbar, men jag lämnade dig kvar.
Nu får jag sota, och i lådorna rota,
för att få en glimt av dig igen,
Och från den tid då vi två, var en.
