kognition.

Det var höst runtom stan. Han hade precis avslutat ett liv.
Han hade en ny plan. Full av nya alternativ.
Han skulle söka sina rötter, och börja om från noll.
Han stålsatte sina fötter och försvann utom synhåll.
Han gick in i första bästa bar.
Som om det var en del utav hans självförsvar.

Glömma allt förflutet och börja om.
Svepte han en whiskey och sköljde med rom.
Sedan ut på gatan när krogen var stängd.
Såg han nu världen,lite mer befängd.
Och fylld av sorgsenhet och ensam i en dimma.
Mötte någon med ögon som kunde glimma.

För där stod hon framför honom i sin vackraste dress.
En klänning så vit som nyfallen snö.
Och runt dem fanns människor i bitter storstadsstress.
Dem cirkulerade runt i vanlig miljö.
Han förstod inte alls vad som hade hänt.
men han hade hade redan glömt allt som han tidigare hade känt.

Stjärnorna lyste fast himlen var blå.
och solen väntade bakom månens ridå.
Deras läppar möttes och brann,
och det kom ett stjärnfall som blinka, och försvann,
men stjärnorna lyste i hennes blick,
han försökte koncentrera sig så gott som det gick,

Han presenterade sig och sa sitt namn,
och runt hennes midja la han en arm.
Hon sa hon var Linette ifrån Köpenhamn,
och att hon var helt fast i hans charm.
Hon ville bara falla i hans famn,
men nöjde sig med armen runt sin barm.

De båda gick ner på stan,
genade över en fotbollsplan.
Slog sig ner på en bänk,
tog ett smycka ifrån sin guldkedjelänk.
Och han sa: Nästa gång vi möts,
kommer jag aldrig ångra att den bröts".

© kognition. -2011-