Lite tankar och grejer.
Jag tänkte släppa dikterna ett tag och prata lite om människors beteende, känslor och tankar och vikten av det hela.
Det finns människor som är rädda för att visa känslor. Människor som upplever ens känslor pinsamma och jobbiga. Dessa människor låser in sina känslor och vissa tillochmed vägrar tala om dem. Antingen kan det vara för att dem skäms, för att aldrig kännt den känslan förut eller för att det helt enkelt känns fel.
Det kan tillexempel vara en man som levt med sin fru i närmare 20 år men som aldrig en endaste gång sagt eller ens nämt att han älskar henne. Kanske har denne man redan under barnsben lärt sig att det är omanligt och kliché att älska någon. Eller så har han umgåtts med folk som tycker det är töntigt. Eller också är han rädd för känslan eftersom han antagligen aldrig kännt den känslan förut. Denna mannen kan nog därför ofta bli aggresiv, destruktiv eller deprimerad när det kommer känslor han känner igen. Jag menar på något sätt måste ju dem andra känslorna också ta sig ut.
Givetvis finns det också kvinnor med detta beteende och mönster som kanske alltid sökt efter kärlekens lycka. Ligger därför runt en hel del men känner nog aldrig efter eller blir rädd av känslan när det blir mer allvar. Rädda för kärleken. För att den/det är för evigt (?). Kommer dessa någonsin finna denna lycka. Rätt? Fel? Bra eller dåligt? Alla är vi olika.
Alternativen och påsståenderna kan göras fler och betydligt längre men ni förstår säkert redan vad jag syftar på. Jag ska därför istället ge ett exempel på motsatsen.
Det finns ju också personer som lever helt på känslor, som följer magkänslan i alla fall. Dessa människor försöker nog alltid prata öppet om känslor både under förhållande och privat. Som aldrig ljuger och försöker hålla sig till sanningen. Men en fråga man kan ställa sig då är om det är bra att vara så öppen alltid? Det kanske kan bli så att man utvecklar någon form av naivitet med tiden?
Sen finns det dem personerna som lever lyckligt i förhållande. Som båda känner sig glada i varandra och som älskar varandra ändlöst. Nackdelen kan dock vara att dem inte har minsta känslomässiga utbyte med varandra. Som kysser varandra ömt efter att dem möts upp efter jobbat, men vägrar prata om den känslomässiga biten om något varit jobbigt eller om något tynger dem. De berättar istället något så enkelt som hur dagen har varit och fortsätter sina liv tillsammans. Möjligheten är nog stor att det bara finns en av dessa i vissa förhållanden mer än att båda skulle vara det, men är detta beteende verkligen bra för förhållandet? Jag tror det tär i personerna ordentligt att inte kunna prata ut med personen man älskar. Eller så blir man lättad för att slippa lägga "bördan" på just den samma.
Försvarsmekanismer är också ganska stort i dessa dagar så vitt jag förstått. Personer som vid minsta bråk tror att vänskapen, kärleken eller till och med att världen kommer ramla ner och ta slut. Dessa personer går genast in i försvar och förklarar hur mycket bättre det kan få eller hur bra allting hade varit utan varandra. Kanske är det så att dessa personerna känner sig osäkra i sig själv nnär dem egentligen bara behöver ta emot lite konstruktiv kritik. Det finns också människor som använder sig av försvarsmekanismen att använda fysiskt våld istället för att avsluta bråket på ett sätt som gör att dem "vinner". Sen finns det givetvis dem som pratar ut om det hela på ett lugnt och sansat sätt som gör att det i många fall blir lika. Vem behöver vinna?
Tänker inte säga vilken av dessa personer som jag tillhör. OM jag tillhör någon av ovanstående. Det är för er att tolka. Vet heller inte riktigt hur jag ska fortsätta på detta inlägget eller ens hur det slutar nu. Ville mest bara göra er uppmärksamma på en del saker jag tänker mycket på. För mig är det viktigt med tillit, känslor och förtroende.
Så håll inte in era känslor utan dela istället av er hos någon som ni litar på. Vill dem inte lyssna på er - Don't feel sad. Då är dem ju garanterat ingen att tala med.
Jag hade kunnat hålla på en evighet att skriva ner mina tankar men då hade ni ju säkerligen klickat er in någon annanstans och jag låter redan som en 14-årig tjej som precis hört något klokt på teven, men sådan är jag isåfall. Ta hand er.
Ni vet var jag finns.
Det finns människor som är rädda för att visa känslor. Människor som upplever ens känslor pinsamma och jobbiga. Dessa människor låser in sina känslor och vissa tillochmed vägrar tala om dem. Antingen kan det vara för att dem skäms, för att aldrig kännt den känslan förut eller för att det helt enkelt känns fel.
Det kan tillexempel vara en man som levt med sin fru i närmare 20 år men som aldrig en endaste gång sagt eller ens nämt att han älskar henne. Kanske har denne man redan under barnsben lärt sig att det är omanligt och kliché att älska någon. Eller så har han umgåtts med folk som tycker det är töntigt. Eller också är han rädd för känslan eftersom han antagligen aldrig kännt den känslan förut. Denna mannen kan nog därför ofta bli aggresiv, destruktiv eller deprimerad när det kommer känslor han känner igen. Jag menar på något sätt måste ju dem andra känslorna också ta sig ut.
Givetvis finns det också kvinnor med detta beteende och mönster som kanske alltid sökt efter kärlekens lycka. Ligger därför runt en hel del men känner nog aldrig efter eller blir rädd av känslan när det blir mer allvar. Rädda för kärleken. För att den/det är för evigt (?). Kommer dessa någonsin finna denna lycka. Rätt? Fel? Bra eller dåligt? Alla är vi olika.
Alternativen och påsståenderna kan göras fler och betydligt längre men ni förstår säkert redan vad jag syftar på. Jag ska därför istället ge ett exempel på motsatsen.
Det finns ju också personer som lever helt på känslor, som följer magkänslan i alla fall. Dessa människor försöker nog alltid prata öppet om känslor både under förhållande och privat. Som aldrig ljuger och försöker hålla sig till sanningen. Men en fråga man kan ställa sig då är om det är bra att vara så öppen alltid? Det kanske kan bli så att man utvecklar någon form av naivitet med tiden?
Sen finns det dem personerna som lever lyckligt i förhållande. Som båda känner sig glada i varandra och som älskar varandra ändlöst. Nackdelen kan dock vara att dem inte har minsta känslomässiga utbyte med varandra. Som kysser varandra ömt efter att dem möts upp efter jobbat, men vägrar prata om den känslomässiga biten om något varit jobbigt eller om något tynger dem. De berättar istället något så enkelt som hur dagen har varit och fortsätter sina liv tillsammans. Möjligheten är nog stor att det bara finns en av dessa i vissa förhållanden mer än att båda skulle vara det, men är detta beteende verkligen bra för förhållandet? Jag tror det tär i personerna ordentligt att inte kunna prata ut med personen man älskar. Eller så blir man lättad för att slippa lägga "bördan" på just den samma.
Försvarsmekanismer är också ganska stort i dessa dagar så vitt jag förstått. Personer som vid minsta bråk tror att vänskapen, kärleken eller till och med att världen kommer ramla ner och ta slut. Dessa personer går genast in i försvar och förklarar hur mycket bättre det kan få eller hur bra allting hade varit utan varandra. Kanske är det så att dessa personerna känner sig osäkra i sig själv nnär dem egentligen bara behöver ta emot lite konstruktiv kritik. Det finns också människor som använder sig av försvarsmekanismen att använda fysiskt våld istället för att avsluta bråket på ett sätt som gör att dem "vinner". Sen finns det givetvis dem som pratar ut om det hela på ett lugnt och sansat sätt som gör att det i många fall blir lika. Vem behöver vinna?
Tänker inte säga vilken av dessa personer som jag tillhör. OM jag tillhör någon av ovanstående. Det är för er att tolka. Vet heller inte riktigt hur jag ska fortsätta på detta inlägget eller ens hur det slutar nu. Ville mest bara göra er uppmärksamma på en del saker jag tänker mycket på. För mig är det viktigt med tillit, känslor och förtroende.
Så håll inte in era känslor utan dela istället av er hos någon som ni litar på. Vill dem inte lyssna på er - Don't feel sad. Då är dem ju garanterat ingen att tala med.
Jag hade kunnat hålla på en evighet att skriva ner mina tankar men då hade ni ju säkerligen klickat er in någon annanstans och jag låter redan som en 14-årig tjej som precis hört något klokt på teven, men sådan är jag isåfall. Ta hand er.
Ni vet var jag finns.
Saknar dig.
7 år sen du försvann nu.
Saknar dig så enormt och saknaden blir större för varje år.
Kom tillbaks och möt mig så flyr vi tillsammans.
För alltid i mitt hjärta. För altid i min själ.
Du var är bäst.
Saknar dig.
Saknar dig så enormt och saknaden blir större för varje år.
Kom tillbaks och möt mig så flyr vi tillsammans.
För alltid i mitt hjärta. För altid i min själ.
Du var är bäst.
Saknar dig.
The Shining Star
Tiden är knappt inne,
men vi försöker så tappert ändå.
Du har väckt mitt största sinne,
och jag hoppas att jag har gjort likaså.
Och det har funkat bra.
Vi lever nog precis som ett par ska.
Det är kyssar och mysiga nätter.
Det är parmiddagar med blombuketter.
Och det känns så förbannat rätt.
Att vakna med dig och din morgoncigarett.
Men det känns så fel.
När det saknas en stor del.
För jag tycker så synd om dig.
Som behöver sitta här, instängd med mig.
Du har ju ingenting här.
Bara hoppet om att du aldrig slutar va kär.
Jag ge dig allt, min vän.
Och då kommer vi aldrig hamna här igen.
Men jag har en bit kvar,
till att bli den som du kallar "The Shining Star".
För det känns som att det enda som finns mellan oss
är 3 vackra ord och vår kärlek förståss,
men med lite tålamod till.
Kommer jag ge dig precis allt som du vill.
Vi lever i en dröm.
Jag ge dig allt, min vän.
Och då kommer vi aldrig hamna här igen.
Men jag har en bit kvar,
till att bli den som du kallar "The Shining Star".
Vi lever i en dröm.
men vi försöker så tappert ändå.
Du har väckt mitt största sinne,
och jag hoppas att jag har gjort likaså.
Och det har funkat bra.
Vi lever nog precis som ett par ska.
Det är kyssar och mysiga nätter.
Det är parmiddagar med blombuketter.
Och det känns så förbannat rätt.
Att vakna med dig och din morgoncigarett.
Men det känns så fel.
När det saknas en stor del.
För jag tycker så synd om dig.
Som behöver sitta här, instängd med mig.
Du har ju ingenting här.
Bara hoppet om att du aldrig slutar va kär.
Jag ge dig allt, min vän.
Och då kommer vi aldrig hamna här igen.
Men jag har en bit kvar,
till att bli den som du kallar "The Shining Star".
För det känns som att det enda som finns mellan oss
är 3 vackra ord och vår kärlek förståss,
men med lite tålamod till.
Kommer jag ge dig precis allt som du vill.
Vi lever i en dröm.
Jag ge dig allt, min vän.
Och då kommer vi aldrig hamna här igen.
Men jag har en bit kvar,
till att bli den som du kallar "The Shining Star".
Vi lever i en dröm.
Therese
Det är så svårt för mig att förstå vad du menar.
Och det är möjligtvis svårt för dig att tala klarspråk. Så du genar.
Och din korthet i telefon, får mig att bli ett ovetande fån.
Du är ingen vältalig person, men du använder synonymer så jag smälter vid dess reflektion.
Jag kan ha det så här. Det är okej, för jag är kär.
Men mina tankar blir till rök. Som os i ett kök.
För jag vet. Jag är som du. Ingen atlet, men nöjd ändå.
Och lika rädd att vara ensam, i en värld byggd för två.
Jag är kanske bara en av dem som får dig känna glädje varje dag.
För när du vaknar upp bredvid mig är du fortfarande svag.
Så jag undrar, när du blundar, om det är mig du tänker på?
Om det här är du vill, eller om jag ska låta dig gå?
För det är så svårt att veta om jag betyder något för dig, eller om jag är en genväg till ditt slutgiltiga mål.
För när du slutar att le och du släpper min hand, förvandlas mitt hjärta till kol.
Jag blir så lätt paranoid av din tidigare promiskuitet.
Och det är något missuppfattat med ifrågasatt seriösitet.
För du har ju allt du vill, och du tar ingenting förgivet.
Och jag vet att det finns något större mellan dig och detta livet.
Och jag fick veta att du saknade mig, men inte om du faktiskt ville komma hem.
Och under flera nätter låg jag töntig, full och sömnlös, tills klockan slagit långt efter fem.
Och med min gitarr i mitt försvar. Kan jag bara sjunga alla frågor som jag har?
Är jag en man i ditt liv, som bara blandas med dina alternativ?
Jag har nog inte riktigt än, förstått vad du har för motiv.
Är jag en början på något som jag ännu inte förstår?
Eller är jag ett substitut, för dina förlorade spår.
Var allt du ville ha då, en räddning för något som du ville nå?
Som ett tåg du inte riktigt hann gå på.
Kanske har du bara mig tills dina vindar vänder.
För jag vet att du får lätt en noja om ingenting händer.
Och nu är jag kvar. Och du är någon annanstans.
Och jag har så svårt att veta om det finns någon romans.
Är jag en del av dig, eller bara en del i ditt spel?
Något du saknar när allt blivit fel?
Du kanske inte riktigt minns.
Men jag sa en gång till dig att var du än är, är jag glad att du finns.
Men det känns fel, för jag vill veta var du är.
Men framförallt skulle jag vilja ha dig här,
där du är trygg. Här gömms ingen skönhet.
Här kan du vara fri och slippa va' diskret.
Men nu ser du mig på avstånd, från en annan värld.
Och jag tittar på mitt tillstånd, och inser att jag aldrig var begärd.
Jag var nog bara en av många, som du med din blick lyckats fånga.
Och nu är jag fångad i en dans. Där man får nöja sig med distans.
Och även om det är knasigt att jag kan tänkas tycka,
att det jag tror, är att du nog äntligen mött lycka.
Du är fortfarande min tjej i min hypotes.
Jag är så hopplöst förälskad i dig, Therese.
Och det är möjligtvis svårt för dig att tala klarspråk. Så du genar.
Och din korthet i telefon, får mig att bli ett ovetande fån.
Du är ingen vältalig person, men du använder synonymer så jag smälter vid dess reflektion.
Jag kan ha det så här. Det är okej, för jag är kär.
Men mina tankar blir till rök. Som os i ett kök.
För jag vet. Jag är som du. Ingen atlet, men nöjd ändå.
Och lika rädd att vara ensam, i en värld byggd för två.
Jag är kanske bara en av dem som får dig känna glädje varje dag.
För när du vaknar upp bredvid mig är du fortfarande svag.
Så jag undrar, när du blundar, om det är mig du tänker på?
Om det här är du vill, eller om jag ska låta dig gå?
För det är så svårt att veta om jag betyder något för dig, eller om jag är en genväg till ditt slutgiltiga mål.
För när du slutar att le och du släpper min hand, förvandlas mitt hjärta till kol.
Jag blir så lätt paranoid av din tidigare promiskuitet.
Och det är något missuppfattat med ifrågasatt seriösitet.
För du har ju allt du vill, och du tar ingenting förgivet.
Och jag vet att det finns något större mellan dig och detta livet.
Och jag fick veta att du saknade mig, men inte om du faktiskt ville komma hem.
Och under flera nätter låg jag töntig, full och sömnlös, tills klockan slagit långt efter fem.
Och med min gitarr i mitt försvar. Kan jag bara sjunga alla frågor som jag har?
Är jag en man i ditt liv, som bara blandas med dina alternativ?
Jag har nog inte riktigt än, förstått vad du har för motiv.
Är jag en början på något som jag ännu inte förstår?
Eller är jag ett substitut, för dina förlorade spår.
Var allt du ville ha då, en räddning för något som du ville nå?
Som ett tåg du inte riktigt hann gå på.
Kanske har du bara mig tills dina vindar vänder.
För jag vet att du får lätt en noja om ingenting händer.
Och nu är jag kvar. Och du är någon annanstans.
Och jag har så svårt att veta om det finns någon romans.
Är jag en del av dig, eller bara en del i ditt spel?
Något du saknar när allt blivit fel?
Du kanske inte riktigt minns.
Men jag sa en gång till dig att var du än är, är jag glad att du finns.
Men det känns fel, för jag vill veta var du är.
Men framförallt skulle jag vilja ha dig här,
där du är trygg. Här gömms ingen skönhet.
Här kan du vara fri och slippa va' diskret.
Men nu ser du mig på avstånd, från en annan värld.
Och jag tittar på mitt tillstånd, och inser att jag aldrig var begärd.
Jag var nog bara en av många, som du med din blick lyckats fånga.
Och nu är jag fångad i en dans. Där man får nöja sig med distans.
Och även om det är knasigt att jag kan tänkas tycka,
att det jag tror, är att du nog äntligen mött lycka.
Du är fortfarande min tjej i min hypotes.
Jag är så hopplöst förälskad i dig, Therese.
The Eternal Light
Another day like Saturday
Living in a circle 24 hours
Painting my calender grey
'cause I've lost my powers
Computer games and one-night stands
Opportunities fell into my hands
Three-day binges and then repeat again
I tried so hard to be a man
It's like a game,
for everything that God forbid
Was everything that I became
now I'm haunted by the things I never did
I'm the one without a name,
I'm writing poems in my book of shame
I failed right from the start when it began
but I tried so hard to be a man
I will go out tonight,
While you sleep in denial
I've lost my line of sight,
now it's time for a trial
Sleep tight, my friend, you will see
This one's for you, you'll be free
Release my hand, I can't rely on myself,
no more to understand, I leave my poems on the shelf
I'm always yearning away, but never to come home
Even though, I know for sure that I'm born to be alone
It's time now for another plan
I tried so hard to be a man
I know the road I'll go,
I've followed it before
The eternal light will show,
if there is something more.
The eternal light will guide the way.
My destiny will show and tell if I should stay
I can't look the other anymore
'cause everyday is like the one before
When everydays the same,
There's no one else to blame
For every road I choose,
I always end up hanging loose.
For my inspiration I'm just a fan.
'cause I never grew up to be a man
I'm not the one for you, but you're the one I need
But you should know that you're the reason that I breath
Yeah, you're the reason that I breath
But I got to go.
Living in a circle 24 hours
Painting my calender grey
'cause I've lost my powers
Computer games and one-night stands
Opportunities fell into my hands
Three-day binges and then repeat again
I tried so hard to be a man
It's like a game,
for everything that God forbid
Was everything that I became
now I'm haunted by the things I never did
I'm the one without a name,
I'm writing poems in my book of shame
I failed right from the start when it began
but I tried so hard to be a man
I will go out tonight,
While you sleep in denial
I've lost my line of sight,
now it's time for a trial
Sleep tight, my friend, you will see
This one's for you, you'll be free
Release my hand, I can't rely on myself,
no more to understand, I leave my poems on the shelf
I'm always yearning away, but never to come home
Even though, I know for sure that I'm born to be alone
It's time now for another plan
I tried so hard to be a man
I know the road I'll go,
I've followed it before
The eternal light will show,
if there is something more.
The eternal light will guide the way.
My destiny will show and tell if I should stay
I can't look the other anymore
'cause everyday is like the one before
When everydays the same,
There's no one else to blame
For every road I choose,
I always end up hanging loose.
For my inspiration I'm just a fan.
'cause I never grew up to be a man
I'm not the one for you, but you're the one I need
But you should know that you're the reason that I breath
Yeah, you're the reason that I breath
But I got to go.
